Igår jobbade jag sent. Pratade med familjen i telefon på kvällen och diskuterade middagsmat till fredagen.
Mamman: Jag kan göra pannkakor.
Pappan: Va?! Ska DU göra pannkakor.
Storebror: Ja! Jag vill ha pannkakor.
Mamman funderar på hur pappans uttalande ska tolkas ... hrrrmmm ... om man tolkar det med betoning på DU så lät det ju lite negativt. Men maken menade att betoningen skulle ligga på ordet PANNKAKOR. Så då var det väl ok då?!? Tror jag :)
Lillebror: Dä, kaka.
Vad mamman och pappan säger i denna del av konversationen är inte relevant för det är i vilket fall som helst ingen som lyssnar på dem...
Storebror: Inte vanliga pannkakor, jag vill ha gröna pannkakor.
Lillebror: Kaka mmmm
Tack pappan för påhittet att hälla karamellfärg i pannkakssmeten. Idag har vi ätit en blek variant av Hulken-pannkakor. Den gröna karamellfärgen räckte inte till en ordentligt stark Hulken. Men pappan åt dem och konstaterade att mamman faktiskt hade lyckats bra med stekningen av pankisarna. Jippie! Jag fick godkänt! :)
lördag 24 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vilken härlig idé! Karamellfärg brukar vi hälla i vispgrädden ibland, men i pannkaksdegen har vi nog aldrig gjort det...
Smart lösning på en konstig (?) önskan. Fast varför ska pannkakor nödvändigtvis inte ha någon färg? Barn är för underbara!
Ibland går det bra att få i barnen maträtter genom att "luras" lite grann. Inte för att pannkakor brukar behöva "luras" ner i magen men till exempel pyttipanna kompletterad med bearnaisesås funkar bra! :)
Skicka en kommentar