Små liv

För ett tag sedan upptäckte vi att vi hade ett blåmes-par som byggt bo under taket på vårt garage. De kvittrade och flög hit och dit och fram och tillbaka. Snabba som små pilar men vi fick syn på dem i alla fall. Småpojkarna var fascinerade vilket kunde orsaka väldigt utdragna måltider eftersom vi ser garaget genom köksfönstret. Särskilt minstingen är som besatt så fort det kommer en fågel i närheten. TITTA! TITTA DÄR!

Snart insåg vi att våra blåmesar fått ungar. Dessvärre fick vi se dem på väldigt nära håll också... Jag var på nedre tomten och plockade undan sandleksaker när jag hör maken ropa mycket sammanbitet "Petra, kom hit". Då har Simon hittat två yttepytte-små fågelungar på uppfarten rakt nedanför det ställe där fågelmamman och pappan flugit in och ut. Där ligger de i gassande sol och piper ynkligt så det skär i hjärtat. Inte kan vi flytta upp dem i boet för vi kommer inte åt det och inte kan vi låta dem ligga kvar för de kan inte flyga upp själv. Vanligtvis gråtmild mamma stålsätter sig och säger att det bara finns en sak att göra, frågan är bara vem som ska göra det. Det blir maken som får ta den smällen. Jag tar barnen och går runt knuten och sedan finns det inga fågelungar mer. Jag vet att det var det mest humana vi kunde göra för de skulle aldrig ha överlevt ändå men det känns i alla fall sorgligt. "Stackars fågelmamman och fågelpappan" var Simons kommentar.