Vilken karl!

Min man cykelkungen! Han har cyklat Halvvättern och kommit in i mål inom den tidsram han satt som slutmål! Vilken karl va! Svettig och solbränd (röd på de ställen där solcremen hade missats) kom han glatt in på "upploppet" där resten av familjen satt och hejade på världens bästa pappa. Det blev inga kort tagna, jag fick ge upp kameran efter minsta killens andra rymningsförsök in på cykelbanan och bara ägna mig åt att hålla koll på honom och krama om hans halvfebriga storebror samtidigt som jag spanade efter killar i röda tröjor. Men hejade gjorde vi! Fast vi hejade faktiskt på alla, i alla fall efter ett tag. Först ville Simon bara heja på pappa men han kunde efter ett tags övertalande gå med på att alla som faktiskt cyklat alla 15 milen var duktiga och förtjänade att vi klappade händerna åt dem när de skulle till att gå i mål.

Vi tillbringade alltså helgen i Motala. Det var VARMT. Det var SOLIGT. Det var SVETTIGT. Men vi överlevde och hade det riktigt roligt och trevligt på kuppen. Småkillarna var superduktiga och gnällde knappt alls fast det var pappa som stod i fokus och vi fick vänta obegripligt lång tid i en fyraårings ögon - "Varför har pappa inte kommit än? När kommer pappa?"

Hela helgen har annars varit ett enda svarande på frågan "Varför?" känns det som. Försök förklara för två små barn att "mamma och pappa körde fel väg med bilen, vi är inte framme än, kan ni snälla lugna ner er i baksätet så ska vi snart kliva ur" och "nu måste vi promenera ner till hamnen för det finns ingen parkering närmare, fast det är varmt och svettigt och tråkigt och vi får glass när vi kommer fram, men först ska pappa hämta sin nummerlapp och sedan ska vi titta på en ny cykeltröja och hjälm och SEDAN SKA VI KÖPA GLASS men innan det är det dags att äta den ska vi först leta upp familjen Å med tillhörande J+J".... "Men vart är M då?" frågade Simon genast om minsta medlemmen i sällskapet. "Är hon hemma själv kanske? Ni får väl inte glömma bort henne!" Gud nåde den som glömmer att rabbla upp alla som ska med. Det går inte att rationalisera om man har med min stora son att göra. Alla detaljer ska vändas och vridas på och förklaras till man knappt vet vad man började säga och inte heller vad det var man skulle säga sedan :)


Förkylda och hostiga är vi igen också. Det märkte vi på Simon lördag kväll när grillad korv och lördagsgodis "kom i retur" så att säga. Först var vi oroliga för magsjuka men vi insåg rätt snabbt att det var hosta och härligt segt slem i kombination med trötthet och värme som var boven i dramat. Efter att ha torkat golv i kompisarnas hyrstuga och sedan intagit halvmjuka kalla pommes tillsammans med totalt avsvalnat kött som tagits halvfryst ur kylväskan, lagts på engångsgrillen för att få grillyta och sedan avslutningsvis stekts i stekpanna på spisen så fick vi vackert knata hem till vår stuga. I och för sig var det bra för vi hade fått reda på att Mattias skulle starta en och en halv timme tidigare än vi räknat med, sängarna hade vi inte bäddat och vi kände oss totalt heläckliga med damm och svett över hela kroppen. För att göra saken bättre så vaknade minsta killen i vagnen på väg tillbaka till stugan av att lokala hillbillies röjde på minigolfbanan samt cruisade med musiken dånande ur bilstereon. Sedan ville Samuel inte riktigt somna om. Men vi lyckades i alla fall duscha och borsta tänderna innan vi stupade i säng. Då hade Simon sovit sedan länge och Samuel hade sovit i alla fall en liten stund. Dessvärre fick sedan Simon feberyra på natten. Jag vaknade vid tvåtiden av att han ilsket pratade med alla myror han hade i sängen "Bort med er myror." "Dumma myror." Till saken hör alltså att det inte fanns en endaste liten myrstackare så långt ögat kunde nå. Dum som jag var så försökte jag först få honom att förstå att det inte fanns några myror men han envisades -"Mamma, den är där! På din tröja! Ser du?". Stackarn! I såna lägen är man glad att man packar ordentligt och ser till att man har Alvedon med sig till småttingarna om utifall att ett nödläge uppstår! Han fick en "smärtis" (citat sjuksköterska på Ackis i Uppsala) och sedan kunde han somna om. Men han pratar fortfarande om myrorna som var i stugan på natten.... Det är minsann inte lätt att vara liten!