Tar upp telefonen ur jackfickan när jag kommer till jobbet och ser att jag visst fått ett sms kl 06:44 från maken - "Har du lånat min svarta munkjacka?" Jag anar en lätt irriterad ton bakom orden och tolkar in att det kanske ska vara ett utropstecken istället för ett frågeteckan så jag ringer upp och meddelar sockersött att det har jag inte gjort (den här gången ;). "Men var är den då?" undrar maken. Eftersom jag är ca fem mil hemifrån så känner jag att jag inte kan tillföra jättemycket till återfinnandet av nämnda klädesplagg så jag levererar bara lite uppmuntrande hejarop och sedan återgår jag till arbetet. Det var i fredags morse.
Jag kan nu glatt meddela alla ivrigt läsande intressenter att munkjackan är återfunnen och mamman hade inget som helst med försvinnandet att göra. I torktumlaren låg den. Överst på den torra rena tvätten. Lilla S har i sin otroliga hjälpsamhet tyckt att pappa behövde hjälp med tvätten. Sagt och gjort så tog han upp munkjackan från golvet och pulade in den i just torktumlaren. Undrar om BVC och socialen rynkar på näsan åt att låta småbarn hantera tvättmedel? Det är nog för hälsofarligt!? Ser annars en ypperlig chans att överlåta tvättandet åt någon annan så att jag slipper ifrån evighetsmaskinerna i tvättstugan...
tisdag 3 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Ja det där med tvätten är verkligen en evighetshistoria. Men det tillhör livet och jag i hushållet är det faktiskt en av mina favoritsysslor. Jag trivs i MIN tvättstuga. ;)
Sparkar dock bakut när sonen ropar: Mamma, nu måste du tvätta. Det finns inga strumpor!
Då sätter jag igång att blänga på maken och säger högt: JAG har gjort mitt jobb: tvättandet, nu är det någon annan som får HÄMTA strumporna ifrån tvättstugan.
Kram!
Skicka en kommentar