Kolmården

Ett rätt stort myggbett och en avlång bula ovanför näsan på Stora S och två skrapmärken i pannan på Lilla S är de skavanker som årets besök på Kolmården resulterade i. Fast med tanke på hur länge vi var på språng och i farten och hur många getingar som fanns där tycker jag det var ett helt klart acceptabelt utfall.

Safariparken tog vi oss tid att åka igenom i år. Det var en hit för då behöver man (i vår familj) inte sitta fastspänd även fast man åker bil. Utan man fick i år sitta i mammas knä om man var liten eller fram bredvid pappa och stå och spana åt alla håll och kanter om man var "fyra-och-ett-halvt". Jag hade fullt sjå med att få minstingen att åtminstone någon gång ibland titta ut genom bilfönstret för att titta på djuren istället för att pilla på grus på golvet eller trycka på knapparna till läslampan ovanför baksätet. Fast strutsen såg han i alla fall. Det gjorde alla. Strutsarna var nämligen lite närgångna och knackade på bilrutan med näbben.

Det allra bästa enligt Stora S var sälarna och delfinerna. Där kunde han visst tillbringa hur mycket tid som helst. Lilla S tyckte bäst om Barnens bondgård där man får klappa getter och smågrisar. Vi hade sån tur att vi kom precis när en djurskötare la ut trädgrenar med färska blad på för dem att äta på så vi matade dem och klappade dem friskt. Båda barnen höll på att bli omkullsprungna men kul var det i alla fall.

Det blev en lång dag med mycket promenerande och som tur var hade vi en imponerande tuff och tålmodig fyraåring som gick själv i stort sett hela dagen. Det var bara i slutet på dagen när vi skulle från sälarna till Bamses värld som vi fick ta fram ståbrädan. Från tio på morgonen till sju på kvällen hade vi en toppendag på Kolmården med lagom mycket folk och lagom varmt väder.

Vi hade med oss regnkläder men trodde in i det sista att vi skulle klara oss undan regn hela dagen. Så blev dock inte fallet. Lagom tills efter sista toalettbesöket för dagen så började det regna. Vagnen packades in i regnskydd och så kurade vi ihop oss under det enda paraply vi hade med oss och började gå mot bilen. Regnkläderna brydde vi oss inte om för vi skulle ju bara gå en liten bit och det regnade inte så mycket. Sedan kom vi ut i blåsten också och regnet kom liksom mest från vänster istället för uppifrån. Det blev till att springa mot skydd under ett tak för paraplyet räckte inte åt oss alla och minstingen var alldeles för nyfiken för att ha vett att hålla in huvudet under sufletten på vagnen. Jag kan säga att det finns inte så himla mycket tak att ta skydd under på vägen till parkeringen. En liten kiosk med något som på håll ser ut som tak men det är bara reglar runtom utan något tak. Där sprang vi runt "Varför finns det inget tak, varför finns det inget tak?", till slut på andra sidan av huset fanns det lite skydd men då var vi ändå rätt rejält blöta. Som tur var gick regnvädret över snabbt och vi kunde packa in oss i bilen och fara hemåt. Det tog inte lång stund innan två trötta småkillar sov i baksätet då vill jag lova.