När är det egentligen ok med vita små lögner? Och vad är en lögn? Sonen som längtar till sin femte födelsedag kommer hem från dagis och sjunger Mamma Mia. På något slags engelska, han har lärt sig den av kompisen V som i sin tur lärt sig av sin storasyster som är sex år. Dvs det blir inte alltid så rätt med orden. Eller rättare sagt, det är bara orden Mamma Mia som man förstår. Mamman diggar med och berömmer skönsången. So far so good.
Sedan vid senare tillfälle sjunger mamman själv Mamma Mia eftersom låten nu fastnat i hjärnbalken.
-Vad sjunger du mamma?
-Mamma Mia.... Eeeeh, en vuxenversion av Mamma Mia...
Ojsan!
Så nu kommer vi till det där med vita lögner och halvsanningar. För jag känner att naturligtvis kan jag inte säga sanningen och säga att V sjunger fel, vilket alltså innebär även att sonen sjunger fel. Och han är ju så stolt över att han kan sjunga på engelska. Så numera finns det en barnversion och en vuxenversion av Mamma Mia. Sorry Björn och Benny!
fredag 2 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Gulligt, riktigt gulligt.
Ungefär så var det med sonen när han var mindre och trodde att vampyrer hette pampyrer. Vi sa inte att han sa fel eftersom det lät så gulligt... Ända tills han skulle vara utklädd till pampyr på dagis. Fanns ju risk att han skulle bli retad, så då sa vi det till honom men han bara ryckte på axlarna och sa "Jaha!". Hemma i huset heter det nog för alltid pampyr! :D
Pampyr, så gulligt! :)
Det är så härligt med alla felsägningar ("Du heter Gay mamma, vilket fint namn va!?") och egenihopknåpade ord (skapetti).
:)
Skicka en kommentar