Platt monster skapar problem, del 1

Min stora son, som för tillfället inte alls är speciellt imponerad av att vara stor och "snart" 5 år, har sedan x månader tillbaka återigen ett helt eget rum. Oinvaderat av lillebror. I alla fall för det mesta. Ett av problemen med detta har varit att kläderna fortfarande varit kvar i det tidigare gemensamma rummet, numera enbart (i teorins) lillebrors rum. Det problemet är nu åtgärdat. Klädkammaren i storebrors rum är utrensad på kläder som är urvuxna samt kläder som ska växas i. TV-rummet har "förskönats" med kartonger med lampor och lp-skivor som vi inte riktigt vet vart vi ska göra av. Men vad gör man inte för barnen???
Ja, inte bangar man för att åka solo-vuxen-kvist med enbart lillebror som sällskap till det stora varuhuset för att inhandla en byrå i alla fall.

Höjd, bredd och djup var måttat, modell utsedd meddelst katalog från sagda varuhus. Kvistar in på tag-själv-lagret för att kolla in vilken hylla paketet finns på. Tänker att det är smart att ta den vägen direkt istället för att lotsas runt hela varuhuset och lockas till att köpa massa småpryttlar som jag inte behöver. Med hjälp av en utomordentligt praktisk dator finner jag det jag söker.

Då uppstår problem nummer ett.
Symptom: att inte kunna stå still, att liksom behöva trippa omkring och smådansa lite på stället.
Diagnos: man behöver uppsöka en toalett.
Och de toaletter som jag i detta nödläge kommer att tänka på finns en våning upp. Kämpar mig bort till hissen mot strömmen av besökare som redan varit runt i varuhuset och är på väg till betalkassorna med sina fullastade vagnar och gula kassar. Hinner svära inombords både en och två gånger innan jag kommer fram till hissen, in i hissen, ut ur hissen och in på toaletten. Sedan när jag ska ner igen efter uträttat ärende så känns allting mycket lättare och enklare. Inte lika stressat och inte lika mycket folk så jag och lillebror kikar runt lite och får visst med oss en del saker utöver det vi egentligen skulle handla. Vad var det nu igen vi skulle ha då... hmmm... en byrå var det ja. Inte stora silvriga hjärtan, lite mindre glashjärtan, taggiga dekorationsfrukter och allt vad det nu var jag lyckades plocka ner i vagnen.

Problem två. Dåligt minne. Vilken hylla var det nu igen då? Tillbaka till datorn...

Problem nummer tre. Storleken har betydelse. När jag åkte hemifrån så hade jag inte en tanke på att det skulle kunna bli problem att få med sig kartongen med byrådelarna. Det finns ju vagnar och även om jag inte är "sjukt stark" som mannen så orkar jag väl lyfta ett platt paket med lite träskivor och skruv i tänkte jag. Vid hylla xx xx, längst in, längst bort på tag-själv-lagret ståendes framför det platta paketet som jag ska ha med mig måste jag erkänna att en viss tveksamhet börjar smyga sig in bland de optimistiska kan-själv-tankarna. Kartongen är måhända platt men inte platt som en pannkaka utan mera platt som tre skogaholmslimpor liggandes ovanpå varandra. Minst. Haffar första bästa karl och övertalar honom att hjälpa mig att få upp kartongen på vagnen. Både jag och lillkillen flörtar lite så går det bra att få hjälp. Sedan rullar kartong och vagn med mig i släptåg till kassorna och jag mår lite lätt panikslaget illa över hur kartongen egentligen ska kunna lyftas in i bilen.

Men jag klarade det. Överlevde alla strapatserna och fick hem byrån. Mannen blev till och med imponerad och lite fundersam över hur jag egentligen orkade få in paketet i bilen. Det fattar jag fortfarande inte själv kan jag säga. För då fanns det ingen hjälp i sikte att tillgå utan det var bara ren viljestyrka som gjorde att jag inte fortfarande står kvar där på parkeringen!