Vi har funderat och vridit och vänt på frågan om paketjulkalender.
Ibland har vi varit för och ibland har vi varit emot.
Å ena sidan kan det vara mysigt, min man minns det från sin barndom...
Å andra sidan kan det vara besvärligt, att hitta 48 små paket. Små paket som är tillräckligt stora för att vara roliga men inte för stora för att trissa upp förväntningarna mer och mer år efter år. För jag misstänker att har man en gång börjat med en paketjulkalender så är det väldigt svårt att sluta och inte ha en nästa år.
Så vi enades om att den adventstomtenisse som tidigare tassat omkring och spridit julglädje här i krokarna får fortsätta outmanad att just tassa omkring och lämna små spår efter sig i form av en eller två små presenter som barnen råkar hitta. Vilket visade sig vara en hit för äldste sonen kom faktiskt ihåg sagda nisse från förra året även om han inte pratat om det. Puh, vilken tur att vi inte missade den traditionen då! Mamman torkar svetten ur pannan.
Nu i söndags hade adventstomtenissen så snällt bestämt sig för att berika vår familj med filmen Djungelboken. Lyckan var total. Först var det lite knepigt att acceptera att det bara var ett paket fast det finns två barn i huset. Men senare så förkunnade sonen glatt att den var ju till hela familjen. Till mamma, till pappa och till både lilla och stora S. Det var nämligen vårt adventsmys som vi hade på kvällen efter middagen. Hela familjen kröp upp i soffan och tittade på Djungelboken (nostalgitripp som heter duga vill jag lova!) och åt hembakta lussebullar och pepparkakor.
Det var mysigt fast det inte var så städat och ordnat som jag hade sett framför mig... Ni vet de där vackra stämningsfyllda bilderna med tända ljus, sprakande brasa, inga dammtussar i vrårna och uppklädda barn med välkammat hår... Hos oss stod lådan med adventspynt kvar framme fortfarande i gröna rummet. Ljusslingor låg lite här och där, och pynt hade inte satts fram som jag hade tänkt mig utan låg kvar i lådan. Barnen var förvisso nyduschade men det var mer av rent praktiska skäl för att slippa få chili con carne utkletat i hela huset. Men...
Ibland har vi varit för och ibland har vi varit emot.
Å ena sidan kan det vara mysigt, min man minns det från sin barndom...
Å andra sidan kan det vara besvärligt, att hitta 48 små paket. Små paket som är tillräckligt stora för att vara roliga men inte för stora för att trissa upp förväntningarna mer och mer år efter år. För jag misstänker att har man en gång börjat med en paketjulkalender så är det väldigt svårt att sluta och inte ha en nästa år.
Så vi enades om att den adventstomtenisse som tidigare tassat omkring och spridit julglädje här i krokarna får fortsätta outmanad att just tassa omkring och lämna små spår efter sig i form av en eller två små presenter som barnen råkar hitta. Vilket visade sig vara en hit för äldste sonen kom faktiskt ihåg sagda nisse från förra året även om han inte pratat om det. Puh, vilken tur att vi inte missade den traditionen då! Mamman torkar svetten ur pannan.
Nu i söndags hade adventstomtenissen så snällt bestämt sig för att berika vår familj med filmen Djungelboken. Lyckan var total. Först var det lite knepigt att acceptera att det bara var ett paket fast det finns två barn i huset. Men senare så förkunnade sonen glatt att den var ju till hela familjen. Till mamma, till pappa och till både lilla och stora S. Det var nämligen vårt adventsmys som vi hade på kvällen efter middagen. Hela familjen kröp upp i soffan och tittade på Djungelboken (nostalgitripp som heter duga vill jag lova!) och åt hembakta lussebullar och pepparkakor.
Det var mysigt fast det inte var så städat och ordnat som jag hade sett framför mig... Ni vet de där vackra stämningsfyllda bilderna med tända ljus, sprakande brasa, inga dammtussar i vrårna och uppklädda barn med välkammat hår... Hos oss stod lådan med adventspynt kvar framme fortfarande i gröna rummet. Ljusslingor låg lite här och där, och pynt hade inte satts fram som jag hade tänkt mig utan låg kvar i lådan. Barnen var förvisso nyduschade men det var mer av rent praktiska skäl för att slippa få chili con carne utkletat i hela huset. Men...
Det är ju gosigare att mysa med pyjamas under en filt och smaska hembakta lussebullar och pepparkakor så att smulorna sprutar. Och dammsuga är det ju smartare att göra efter fikat än efter. Och pynta, det hinner jag ju med att göra en annan dag, det är ju hela 23 dagar kvar till julafton. Men att fika julens första lussebullar och peppisar med barnen, det kan man bara göra en dag.
Stilstudie i bakning
Först tar man en bit deg och mjölar den riktigt ordentligt så att man slipper bli kladdig om händerna.
Förslagsvis lägger man den på en tårtspade så att man kan flytta omkring degbiten som man vill.
Forma degbiten till en lång mask
Skapelserna som redan ligger på plåten är resultatet av lillebrors bakande.
Skapelserna som redan ligger på plåten är resultatet av lillebrors bakande. Han var inte riktigt lika tålmodig med bakandet.
Han valde att gå och dansa lite till julmusiken i vardagsrummet istället.
Sedan är det dags för dekorering.Ta ett russin. Eller flera... Låt dig väl smaka...
Tryck dit russinet på lussebulls-masken
Slutresultatet
Vi penslade masken rätt mycket med ägg för att få den att se lite mindre mjölig ut :)
5 kommentarer:
Åhh vad fint, och vilka duktiga tålmodiga föräldrar (eller förälder) som bakar med sina barn. Själv så flyttar man ju, så det har inte hunnits med.
Ang. paketkalender så tyckte jag också att det verkade lite mäktigt så jag fixade advetspaket förra året...som min stora tjej som tur är glömt för i år finns inte den tiden, men en varsin chokladkalender har jag investerat. Jublen var höga efter middagen när kalendern med Musse togs fram. "Va mamma, choklad på en måndag".= Nöjd mamma.
Tina: Det är väl inte så konstigt att ni har lite annat att göra just nu.
Faktiskt så var det Mattias som bakade lussebullarna och vi båda två som bakade pepparkakorna.
Chokladkalendern har vi hoppat över i år faktiskt. Efter en dag så är utfallet positivt. Inga kommentarer om "vart är min chokladkalender?" Detta trots att jag fått en chokladkalender av min make och barnen nu på kvällen. Nä, då undrar han faktiskt mer vart julkalendern från brandmänden är någonstans. Och nej, det är inte felstavat, det heter "tydligen" (brandmänD) så enligt stora S.
Skönt att höra att man inte var ensam om att inte hunnit julpyssla till advent... Jag blir alldeles matt av alla bloggar som började jula i slutet av september...
Det lät supermysigt med ert Djungelboksäventyr och julbaket. Vi har planerat pepparkaksbakning på torsdag. Med köpedeg.
kram på dig!
Aaah, nostalgi. Jag minns när jag bakade med mina barn, så stökigt det brukade bli;)
Du gjorde helt rätt som myste i stället för att stressa omkring med städning och pyntning. Sånt hinner man alltid förr eller senare
Ha det gott
kram Karina
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete...
Dammtussarna är änglarnas tofflor. Låt inte de stackars änglarna frysa om fötterna...
:)
Skicka en kommentar