Tröttsamt

Som arbetande småbarnsförälder är man konstant trött och har konstant tidsbrist. På grund av en sjukdag hemma från dagis för ett av barnen veckan innan tog jag en söndagkväll ett sent kvällspass med arbete framför datorn. Så när äldste sonen klockan halv sex morgonen därpå väcker trött mamma med att sätta sitt ansikte tätt intill mammans och viska "Får jag titta på Bolibompa" så blir mamman inte helt nöjd.

För att spä på det så låg de kläder och skor barnen hade på sig dagen innan när de lekte med vattenslangen, kvar på altanen ute där vi lagt dem på tork. Varför det inte var bra? Jo, det regnade! Det jobbigaste är att det är mitt fel att det regnat så mycket sista tiden. Jag såg nämligen till att ta med vattenflaskor för varma soliga dagar på dagis och var och köpte sommarbyxor till mig själv. Förlåt!

Färg och form

Just nu fokuserar mitt liv på färg och form.
Gula blommor mot mörkgrön barrväxt.
Raka strama linjer av kantsten.
Bladverk i olika gröna och röda nyanser.
Högt och lågt.
Stänglar.
Lökar.
Frön.

Fast frön är inte min grej har jag märkt. Köpte glatt på mig ett antal fröpåsar och tillsammans med femåringen planterade jag en del av dem. Vissa av fröna har grott. Närmare bestämt åtta stycken. Totalt planterade vi typ femtio stycken.
Kanske jag borde tänkt ett steg längre!? Jag vet ju att jag inte är så bra på vattning och har inte tålamod med det som inte växer till sig ganska så snabbt. Frön måste man komma ihåg att sköta ordentligt.

Mitt minne räcker inte till för den noggrannheten. Tur för mig att det finns plantskolor som sköter det där bättre än jag! :) Och en sån tur att just solrosorna, som sonen valde, är de som det verkligen blivit något av. De har vi nu planterat ut i rabatterna och de har efter en vecka inte dött så nu kanske jag kan pusta ut och börja hoppas på åtminstone kanske någon liten blomma!

Dags igen

Jag har jättemycket att göra på jobbet. Jättemycket! Och många planer, idéer och tankar kring hem och trädgård, ekonomi, pyssel, fotografering och tid i allmänhet. Så då är det inte så konstigt att man glömmer sin ena bilnyckel hemma. Inte heller är det konstigt att det tar ett tag innan man hittar den. Huvudsaken är att man kommer ihåg att leta efter den eftersom den är borta.

Fast man kan ju se det som slöseri av tid också eftersom jag inte behöver den nyckeln imorgon. Jag hade ju kunnat vika lite tvätt istället. Jag skojar inte när jag säger att över hälften av familjens kläder är i något slags efter-tvätt-stadie. Dvs i torktumlaren, i en blå IKEA-kasse eller på de underbara fantastiska nya tvättlinorna i tvättstugan. Vad jag hade gjort med mig själv om jag inte haft dem utan varit tvungen att som tidigare hänga tvätten på torkställningar i vardagsrummet vete tusan. Jag hade nog blivit totalt galen.

Som det är nu så är det helt underbart skönt att slippa se tvätten hela tiden. Det är till och med lite roligt och avkopplande att stå i tvättstugan, titta ut genom fönstret och filosofera lite när man hänger upp eller viker kläderna. Jag kände mig kanske inte riktigt så harmonisk för ett tag sedan när jag precis vid läggdags kl 23 upptäckte en tvätt i maskinen färdig för upphängning, men det var ändå rätt ok. Min smekmånad med den nyrenoverade tvättstugan är visst inte över än.

Lämna på dagis

Rätt
är när barnen skuttar och skrattar sig hela vägen in på dagis. Ingen är ledsen, alla är glada. Mamman får glädjetårar i ögonvrån istället för ledsentårar som när minstingen grät vid lämning första veckan efter inskolningen.

Fel
är när mamman glömmer att vinka hejdå till storkillen innan lämning av lillkillen på hans dagisavdelning. Att se storebror väntandes i fönstret när man går tillbaka till bilen känns inte bra i maggropen.

Skratta eller gråta?

Nu har jag lugnat ner mig. För några dagar sedan var jag mindre lugn. Jag hade suttit uppe lite längre än vanligt (läs: lika obota korkat sent som vanligt nu för tiden) och flurat på min blogg. Bestämde mig för att sortera mina bilder i tillhörande webbalbum på Picasa. Så jag sorterade och sorterade, tog bort dubletter och mixtrade. Det gick sämre och sämre ju senare det blev. Men till slut var jag färdig (på alla sätt).

Nästa dag var hälften av ändringarna borta. Tydligen finns det en Klar-knapp som det kan vara mödan värt att klicka på innan man stänger av datorn. Det var värst! Gör om, gör rätt! Och det är helt ok att morra samtidigt om ingen annan hör så att man slipper förklara vad man gjort för klantigheter.

Julklappspåse till Maria

Lunchpaus! Måste få berätta om mitt nu-är-det-nästan-läge-för-halsbränna-i-julstressen-äventyr.

Igår skulle jag plocka ihop julklappspåsen i julklappsutbytet som En bok om dagen anordnat.

Hade införskaffat emballaget - det var förutbestämt hur stort det skulle vara - och införskaffat diverse ting att lägga däri.

So far so good!

Sedan så skrev En bok om dagen ett inlägg om att NU är det dags att skicka påsen, utsatt datum för sista ivägsändning närmade sig med stormsteg. Blev faktiskt inte uppstressad för jag var ju klar, skulle bara packa ihop sakerna, skriva dit adressen, fota och så stoppa på lådan. Men icke!

En diskussion huruvida påsen skulle öppnas först på julafton renderade i att vi kom fram till en blogg där påsen redan öppnats. Alla förundrades över hur mycket som avsändaren hade fått ner i påsen. Själv var jag inte så förundrad för jag jämförde med mitt emballage hemma. Nemas problemas liksom. Men sedan började jag fundera... hmmm... det heter Julklappspåse LARGE... Börjar läsa igenom regler och restriktioner för utbytet igen, vad stod det egentligen? Jo, en grön påse från Postens förfrankerade sortiment i storlek L = Large! Hmmm...

Om ni får gissa... Tror ni att jag hade köpt en påse i stl L eller i stl XL? Jag var "lite" på språng när jag köpte påsen för jag stämde bara av att det var rätt viktgräns för påsen när jag frågade efter den i kassan.

Vad göra? Försöka byta eller gilla läget? Jag hade två timmar på mig innan påsen behövde läggas på lådan... Självklart så använde jag den extrastora påsen som jag hade hemma. Det var värt 22 kr extra att slippa halsbrännan jag garanterat hade fått av att försöka byta påsen på Postens serviceinlämnings-göra-saker-i-sakta-mak-ställe samtidigt som pensionärsmaffian intagit centrum.

Så Maria, nu är julklappspåsen på väg till dig. Enjoy!

Update: Jag har fått min julklappspåse idag från min hemliga tomte Leopardia - woho! ;)

Behöver uppmärksamhet

Min fina vita cyklamen sjunger på sista versen. Har gjort ett sista försök med återupplivning nu ikväll, får se hur det går. Det räcker nog inte med uppmärksamhet så där någon gång ibland för att överleva som blomma.

Jag är inte bra på att komma ihåg att vattna blommor. Så kanske det är dags för mig att inse att krukväxter med blommor inte är för mig? På sin höjd en höstglöd kanske klarar sig, annars funkar bara såna som inte blommar. Tar kål på julstjärnor på löpande band så jag har införskaffat mig konstgjorda såna. Dök på dem på ICA här hemma för lite sen till min stora lycka. Så nu kan jag också ha fina julstjärnor som inte tappat alla blad framåt jul!

Här hittar du fler bidrag till Tisdagstemat: uppmärksamhet.

Var är skägget?

1 december, morgon, mamma trött. Sonen hyperaktiv, vaknar och skuttar upp ur sängen och typ i samma sekund har han julkalendern i handen. Innan jag har hunnit reflektera över vad som egentligen händer sitter jag och två barn i soffan och öppnar lucka 1 och 1.

Men vänta... stopp nu... jo, det är rätt dag...
Men vänta... stopp nu... låt lillebror vara med och öppna lucka 1 på sin julkalender (den ovetande stackarn har fått radiokalendern tilldelad sig medan storebror har tvkalendern).
Men vänta... stopp nu... vi ska ju öppna luckan när vi tittat på julkalendern på tv ikväll...

Försent! Vad har ni gjort utbrister maken när han kliver upp lite senare. Skamset slår jag ner blicken. För vi har ju syndat. Luckor på julkalendrar öppnar man inte bara hur som helst. Jag får skylla på att jag är trött. För det är ju sant. Men jag känner ändå ett litet stick i samvetet. Nu kommer mina barn i vuxen ålder att sitta hos Oprah Winfrey och beklaga sig över deras dåliga mamma som bara vimsade omkring. ;)

Som tur är så har ordningen återställts. Sonen har accepterat mina argument för att luckorna ska öppnas samtidigt som de öppnas på tv och har förlikat sig med det. Så nu ikväll har vi, trots att luckan redan öppnats kollat på julkalendern hela familjen. Och sonen har snappat upp namnet - Skägget i brevlådan.

För en som är uppvuxen med Räkna med skägg och om man tar allting bokstavligt som "vi" gör i denna familj så var första frågan ofrånkomlig.
Var är skägget?

Den kom typ fem sekunder in i programmet och sedan varvade han total fullkomlig fascination och koncentration med "tusen frågor". Höjdpunkten på dagens program var att huvudpersonen skickade in fel lista till tomten. För hur skulle det egentligen bli om man skickade in sin handlingslapp istället för önskelistan? Få mjölk, smör och ost i julklapp?!? Det var mycket roligt så det fnissade vi en hel del åt.

Så efter bara en dags tittande är betyget på årets julkalender positivt! Vi får se om intresset håller i sig hela vägen fram till julafton.

Grönsaker är väl inte nyttiga va?!

Jag lagar inte mat. Inte avancerad mat. Inte när jag är ensam med barnen. Jag har tappat all simultankapacitet när det gäller matlagning.

Jag klarar av makaroner och korv. Och sånt. För det mesta i alla fall... Men pasta med pestosås och kyckling, det går inte så bra. Om jag ska göra något så "avancerat" och det ska vara klart när maken kommer hem en fredagkväll så kan det lätt gå fel.

Tittar på klockan halv fem och tänker att "Oj, det är ju lugnt! Jag har gott om tid att fixa maten." Vi ska ha pasta, stekt kyckling, pestosås (ingen egengjord utan bara färdig pestosås på burk blandad med creme fraiche - piece of cake). Och pinjenötter. Helst grönsaker också.

Så långt allt väl.
Sedan går allt snett på något sätt.

För nu samarbetar inte hjärncellerna som ska tänka ut att man behöver göra saker i en viss ordning för att det ska bli mat vid ett visst tillfälle och att alla delar av maträtten ska vara klara åtminstone ungefär samtidigt.

Börjar med att koka upp vatten, letar reda på bandspaghettin. Den ska koka i åtta minuter.
Tar fram pinjenötter som ska rostas i en stekpanna.
Vattnet kokar, i med spaghettin - nio nystan.

Men vänta nu... blev det här rätt ordning egentligen?

Nu har jag alltså lyckats snåra in mig så att jag på åtta minuter, snart bara sju, ska hinna skära och steka kyckling, blanda ihop såsen och värma den, duka och rosta pinjenötter. Helst ska jag skära upp grönsaker också.

Paniken glider in som på ett bananskal...

När maken kommer hem kl 17:15 piiip så är pastan färdigkokad men kycklingen är fortfarande halvrå. Såsen är inte ens påbörjad och pinjenötterna ligger kvar i sin påse. Fast dukat har jag hunnit göra. Och tröstat knyttet som slog i huvudet i bordet.

Maken styr upp i oredan och vi får till slut i oss en smaskig fredagsmiddag. Vi lyckas till och med få i oss lite glass till efterrätt.

Fast grönsakerna hoppade vi över.

How was your day dear?

Tisdag
06:10
... inser att det inte fungerar tidsmässigt att lämna på dagis 7:15 och sedan vara inne i stan 7:45
... lösning: att "sneaka" in storebror lite tidigare än ordinarie schema på dagis för att ändå hinna med rätt tåg. Sedan susar jag snabbt snabbt till en tågstation närmare stan för om utifall att jag skulle misssa tåget så går det fler tåg därifrån än från min hemstation.

07:30 verkar visst klockan vara ... klockan i bilen säger 07:27
... inser att jag kommer bli sen till mitt inbokade möte. För samtidigt som jag kliver ur bilen på pendlarparkeringen rullar visst tåget in på station. Enligt klockan i bilen borde jag fortfarande ha fyra minuter på mig
... lösning: ringa moster och med sin allra sockersötaste röst be henne vänta en stund för jag kommer med tåget 15 minuter senare istället

12:20
... inser att jag inte har min plånbok med mig. Ingen höjdare om man är hungrig och inte har matlåda med sig till jobbet
... lösning: låna pengar av en kollega. Men den stressfria avkopplande lunchen borta från kontoret var ju bara att glömma.

15:30
... inser att jag glömt ringa hem och tala om att jag behöver jobba över
... lösning: ta fram telefonen och sockersöta rösten igen

18:25
... inser att jag borde ha stängt (av) datorn för fem minuter sedan för att hinna med tåget - för att hinna hem till K i någorlunda vettig tid
... lösning: gilla läget, packa ihop och ta sig mot Centralen för att köpa något att äta innan nästa tåg

18:26
... inser att plånboken fortfarande är hemma
... lösning: blogga om tisdagstema istället

19:08
... inser att jag inte är tillräckligt stor och stark för att brotta ner killen på perrongen som står och moffar i sig en smaskigt god macka från typ Sandy´s rakt framför en väldigt hungrig kvinna.
... lösning: vända bort blicken, ignorera knorrandet i magen

19:52
... inser att jag idag är typ världens mest vimsiga människa! För nu är jag framme vid stationen hemma. Och vart är min bil? Vart parkerade jag den imorse? Någon som kommer ihåg? Jag gör det i alla fall.

Ringer hem, ringer K och avbokar min vuxenkväll med tjejkompisar, sätter mig ner på tåget igen, väntar i dryga 15 minuter på avgång, åker tillbaka fyra stationer (= 20 min resa) och kliver istället av på den tågstation där min bil står och väntar lydigt på mig.

Trött, hungrig, förkylningsont i kinder, panna och ögon.
En riktig SKITDAG!
Fast jag hade i alla fall mitt läppglans med mig

Bus eller godis?

Vi tillhör skaran som totalt glömt bort godis till idag. Betyder det att vi kommer få husets alla fönster nerkletat med ägg eller något annat trevligt?

Förra året kom jag ihåg, då ringde det inte på dörren en endaste gång. Stackars jag fick äta upp hela burken själv. I år har det varit lite mycket sista dagarna så vi har totalt haft hjärnsläpp trots halvdagar och pumpor hit och dit. Inget godis alls fanns det när det idag har dykt upp ett par gäng med utklädda godissugna barn. De såg mäkta förvånade ut när maken utbrast "Det har vi glömt. Vi har inget godis".

Vadå inget godis, verkade de tycka. Konstiga människor. Snopna lommade de iväg och knackade lite busigt på köksfönstret innan de traskade vidare. Så kan det gå.

Hitta rutiner

Det är inte lätt att komma igång med nya rutiner och att få dem att funka. Vi har precis avslutat inskolning på dagis av minstingen så detta är första veckan "på riktigt" för hela familjen. Nu är det allvar för hela slanten med jobb och dagis hela dagarna. Ingen av oss är riktigt nöjd kan jag säga. Det är tufft både för liten och stor med denna omställning. Och att komma iväg på morgonen med rätt väska, rätt saker i väskan och rätt bilnyckel i handen är ett enda stort pyssel. I och för sig brukar jag gilla pyssel men detta är lite väl mycket. Håller tummarna för att det går lättare framöver.

I tisdags var jag tydligen väldigt disträ när jag skulle iväg för jag märkte på jobbet att ena mobilen (har både en privat och en i jobbet) inte var med mig. "Fine" tänkte jag, den är i alla fall hemma på köksbänken, det vet jag, så jag hetsade inte upp mig över det. Vad jag inte visste i det läget var att när jag skulle komma hem 16:20 med ett stort behov av att gå på toaletten och två hungriga smågriniga killar i baksätet på bilen som ville ha mat, var att jag inte heller hade fått med mig hemmanyckel i morgonstressen. Det var garanterat inte världens roligaste stund! Vad göra?? Jag tog ett djupt andetag (eller flera hundra kanske...) ringde B som har en extranyckel och till min stora lycka hade han precis kommit hem! Tur att ha släkten i närheten! Så vi behövde inte åka till korvmojjen och fördriva tid i lekparken i väntan på att maken skulle komma hem. I stället susade vi iväg och hämtade nyckeln och kunde strax komma in och få mat i alla hungriga magar. Pust! Onsdag morgon så kan jag lova att jag trippelkollade att alla nycklar, plånböcker och telefoner var med i väskan innan jag klev utanför dörren!

Nästa station: Jakobsberg

Idag har jag haft långlunch. Två timmar. Åh, så härligt tänker ni. Hon måste ha varit ute och storshoppat på klädrean, eller hon åt lunch med en kompis, eller hon var och klippte sig eller gjorde något annat trevligt. Men icke sa nicke!

Märkte när det var dags för lunch att "hmmm... vad konstigt att min mobiltelefon inte varit så där irriterande idag och burrat varje gång den tycker att den ska påminna mig om något möte eller uppgift som ska göras på jobbet". Tänker att den säkert stängt av sig och behöver laddas men den ligger inte i väskan när jag tittar efter. Och inte på skrivbordet. Funderar. Vart har jag varit idag på jobbet, har jag lagt ifrån mig den någonstans? Går en liten runda men den ligger inte vid kaffemaskinen och inte i fikahörnan. River ut allt ur väskan och vänder den upp och ner. Nej, den ligger verkligen inte där. Ringer till mobilen men hör den inte någonstans så jag har alltså inte slängt den i papperskorgen eller råkat putta ner den bakom skrivbordet. Vart kan den vara?

Ringer till makens mobil, inget svar. Ringer hem, inget svar. Vart är han? Ringer igen, nu svarar han. Han får också leta, men den finns ingenstans synligt hemma. Inser att det bara finns ett ställe kvar att leta på och det är i bilen. Nackdelen med det är dels att jag står på en infartsparkering med inte världens bästa track-record och dels att om jag lagt telefonen där jag brukar i bilen så är den fullt synlig för alla som kikar in genom fönstret för att se om det finns något värt att stjäla. SUCK! Meddelar mina kollegor att jag ska ut och åka tåg ett tag och ger mig iväg mot pendeltåget. Handlar lunchsmörgås på vägen och hinner äta den medan jag väntar på tåget. Att jag är så pass lugn som jag är fortfarande ska jag ha en eloge för tycker jag! Har i och för sig inte börjat tänka på vad jag ska göra om rutan är inslagen när jag kommer fram till bilen...

Framme i Jakan, går nerför trapporna, genom gångtunneln, uppför trapporna, bort till Lilla Bilen på parkeringen. Jaaa, där ligger den helt lugnt och stilla min lilla kloss till mobil. Mumlar några väl valda ord men jag är ändå rätt lättad att jag hittat den. Tillbaka till stationen, nerför trapporna, genom gångtunneln, uppför trapporna och då inser jag att jag ser baklyktorna på tåget som jag hade velat åka tillbaka till stan med. Jag får vänta på nästa tåg som borde gå om typ en kvart för ... det brukar de göra ... Men inte idag för det är sommartidtabell som gäller! I 30 F*****G MINUTER FÅR JAG VÄNTA! Ok, jag kanske inte är helt så lugn som jag vill låta påskina ...

Så, det har jag gjort idag på min lunch. Åkt fram och tillbaka till Jakobsberg. Väldigt upplyftande!

I såna här lägen får man tänka på något annat positivt istället. Som att ni tittar på vår hemsida. Och att alla bara har haft bra saker att säga! Det är kul! God natt!

Tålamod!

Tålamod är en fiskares bästa vän säger Lottas pappa i Lotta på Bråkmakargatan. Jag skulle vilja säga att tålamod är en mammas bästa vän. För även om det tryter ibland så nog har jag fått mer tålamod ändå sedan jag fått barn. Ta bara idag på pendeln hem till exempel.

Kliver på tåget och funderar på vart jag egentligen gjorde av den där termosmuggen med kaffe som jag hade med mig i morse! Står den kvar på skrivbordet på jobbet? Känns inte som att det stod något där när jag gick men det måste ju vara där den är för jag håller den i alla fall inte i handen (har man alzheimers light som jag så är det i händerna man ska kolla först när man saknar något). Sätter mig ner och ska ta upp min Amelia-tidning. Då inser jag vart min termosmugg är och vad den har ställt till med. För det blir liksom lite kallt och blött på handen när jag sticker ner den i väskan. I såna lägen har jag lärt mig att det är bara att räkna till tio och så torkar man. Det kunde ju lukta värre saker om väskan, som använda hockeyskydd eller något annat mindre gosigt. Kaffe är ju faktiskt alltid kaffe!

Borttappat

Idag har jag tappat rösten. Eller inte helt... för ibland låter jag som en tonåring i målbrottet, det svajar och bryter av och väser högt och lågt och ibland låter det ingenting alls. Bäst, eller i alla fall mest, låter jag om jag sänker rösten så att jag pratar lite så där hemligt, halvviskande... Men stämbanden är inte särskilt glada på mig nu framåt kvällen. I och för sig har jag ju inte pratat alls nu på typ två timmar sedan barnen gått och lagt sig men detta väsande som blir om jag försöker hosta eller yttra några ord kan inte vara hälsosamt. I morse sa maken att jag lät som Chewbaccas faster! Tur för husfridens skull att han inte är hemma nu på kvällen. Hade han hört mig nu hade han garanterat kommit med än mer svidande kommentarer. Och då hade det inte blivit kul för honom vill jag lova! ;)

Rösten kanske har försvunnit in i ett av de där berömda svarta hålen som finns där ute på det stora mörka himlavalvet?! Det är ju så att man inte vet så mycket om de där svarta hålen mer än att det är fyllt med borttappade strumpor (maken till paret ligger hemma i folks byrålåda och väntar på att makan ska återfinnas... tji fick de!) och diverse andra konstiga tappade saker. Nu är det i alla fall så att jag tydligen undermedvetet är svaret på spåren. Det måste nämligen varit till ett sådant svart hål jag försökte kommunicera någon oerhört revolutionerande vetenskaplig upptäckt häromdagen när jag satt med telefonluren mot örat på jobbet och inte fattade varför jag inte hörde någon ton. Visst är det en fantastisk teori!! Om den ändå vore sann! Faktum är att luren faktiskt inte var inkopplad (utan bara låg bredvid telefonen som en död sill) och att det hade gått mycket bättre om jag hade använt mig av det headset som jag kopplade in på morgonen. Så där höll jag på några gånger under dagen till mina kollegors stora förtjusning. Själv kände jag mig rätt fånig redan första gången jag lyfte luren och inte fick något svar... för att inte tala om hur jag kände mig andra och tredje gången... ;)
Tur att man kan glädja någon i alla fall.